Internationella Gin & Tonic-dagen

”The gin&tonic has saved more Englishmen’s lives, and minds, than all the doctors in the empire.” - Winston Churchill

Idag är det Gin&Tonicens dag. En hel dag tillägnad den drink som den fantasilöse beställer när hen kommer in i en bar.

Vad är det som gjort att den har fått en sådan outplånlig popularitet? Vi ser flera skäl som samverkat:

• Den är god utan att vara simpel. Den komplexa balansen mellan den bittra ginens många smakgivare där enbäret är det mest framträdande i mötet med beskan från tonicen är en kombo som få andra drinkar uppvisar.


• Den har en historia och därmed ett traditionsbaserat existensberättigande. En mustig historik är, som bekant, den gemensamma nämnaren för alla ikoner inom mat och dryck.


• Det går snabbt att blanda och servera en G&T, och dess framställan förutsätter inte fler än fyra ingredienser (gin, tonic, is och garnityr (citron, lime, basilika, gurka eller peppar).


• Den kan göras vacker; kristallklar med mycket is, eller mystiskt rostfärgad då den bereds på tonic där kinabarkens färgpigment inte filtrerats bort.

Gin har framställts i Holland sedan tidigt 1600-tal, och en del påstår t o matt en gin-liknande spritdryck redan tidigare konsumerades i Italien. Denna gin smakade  sannolikt fruktansvärt illa eftersom förutsättningarna för en kontrollerad destillation var riktigt dåliga. Det är ju knappast den lenaste och mest balanserade destillatet som vinner på att uppblandas med massvis av krossade enbär, vilket vid ginens ungdom verkar ha varit den enda tillsatsen. Genom seklen har världshandeln öppnat möjligheterna för mixologerna att balansera enbärens kärvhet med pomerans, apelsinskal, kardemumma, lavender, koriander, lemongrass och hundratals andra örter och kryddor. Oavsett om ginflaskan innehåller spår från en halv botanisk trädgård eller består av ett fåtal ingredienser har gin alltid en vuxen och kärv komplexitet som är ovanlig för vit sprit.

Upptäckten av tonicens medicinska egenskaper har tillskrivits Grevinnan av Chinchion som själv smittats av malaria då hon bodde i Peru, år 1638, upptäckte att avkoket från barken från (det som senare kom att kallas) Kina-trädet mildrade effekterna av de malaria-skov som framkallade hög feber och kramper.  Snart observerades även att kininet förhindrade vissa från att alls smittas av sjukdomen. Indian Tonic Water delades ut till brittiska soldater i Indien och andra malariainfesterade områden redan på 1820-talet och dess bittra smak fick snart de uppfinningsrika och cocktail-törstande engelska officerarna att blanda det med gin, och voilá, en klassiker var född.

Än idag är klorokininfosfat från kinabark den aktiva beståndsdelen i många malariaprofylax, men den tonic som säljs i Sverige innehåller så låga doser kinin att de medicinska effekterna är försumbara.

Hur blandar man en perfekt G&T? Naturligtvis finns det inget rätt svar, utan snarare tusentals varianter på denna goda drink men det finns också inspiration man till vad de mest omdebatterade detaljerna är:

• Tonic: klar eller eller brun? Den klara toniken är oftast sötare och kolsyrad medan bruna tonik är bittrare och förutsätter tillsatsen av kraftig kolsyrat vatten för att slutprodukten skall ha den bubbliga fräschör som är adelsmärket för en högklassig G&T.


• Lime eller citron? Här är det väldigt svårt att råda och ur ett historiskt perspektiv förefaller det som limen kom före citronen då det brittiska imperiets soldater drack tonic. Det är dock först nyligen som vi västerlänningar på hemmaplan började dricka G&T med lime.

Bland personalen på The KitchenLab har vi enats om att enas om att:

• Det är en drink som vinner på att serveras med riktigt mycket is, gärna helt transparent.


• Nymodiga inslag som kvistar av rosmarin, gurkskivor, hallon och annat inte hör hemma i en G&T.


• En G&T bäst serveras i ett riktigt stort glas med en öppning som är något smalare för att förstärka upplevelsen av ginens citrusnoter.